Det här skrev jag på kvällen den första dagen av lägret. Inte så überstolt över hur sur och en aning bortskämd jag var, men fy fabian var pissed off jag var just då! Kan ju berätta att jag inte var den enda som var sur... Men ja, ni får väl läsa inlägget och inte döma mig i förtid, det kommer massa andra inlägg där jag är en aning mer positiv ;) 

---

Prick klockan halv tio satt vi i bilen, med allting iproppat i bilen och i transporten tills man knappt kunde andas för oj, där stack det ett spö ner i halsen på en…

Som ni märker är jag en aning sur. Det har inte varit den bästa dagen i mitt liv, men jag lever på att jag bara har varit här i några timmar, typ fyra, av närmare 100 (måste kolla upp exakt hur många timmar…) så jag kommer förhoppningsvis att lära mig att gilla det här stället… (det måste jag för det var ikke billigt…)

 

Först körde vi vilse på vägen hit. Alla som någonsin har följt en GPS vet att man gör det på egen risk. Den här gången styrde den in oss på en random grusväg som skulle vara en genväg. Det hade den varit om det inte hade varit så att efter fem kilometer av sex på grusvägen står det en jävla bom mitt i vägen. Bara att backa tillbaka en kilometer innan vi hittade ett ställe att vända på… (pappa totaldampade ur och jag tror att han kan ha pajat kopplingen på bilen…?)

 

När vi kom fram började det regna. Myspys. Vi svängde in på en rätt så stenig och skumpig grusväg med en skylt till Börjedals gård, väldigt peppade och överentusiatiska, vi var framme lixom! Vi möts av den här grinden;

 

 

(obs bilden togs sista dagen när det var sol eftersom jag inte kunde fota när det regnade…)

lite charmigt kanske, men efter att ha läst på hemsidan att "vi älskar hundar men då vi har egna som inte alltid är lika positiva..." och efter att höra stora hundar skälla i bakgrunden (och om man lägger till att vi själva har vakthundar som vaktar gården och skäller och har sig) så blev skylten inte så jättecharmig längre. Man vet ju aldrig... 

 

Ja uff vad välkomnande det kändes. Vi hörde hundar skälla någonstans i bakgrunden och vi såg inga människor. Men vi visste att det var rätt ställe så vi drog ett djupt andetag och hoppade ut från bilen och gick typ sakta in (haha ;) tänk om det var fel eller om vi inte bara fick gå in helt random?) Vi gick upp för backen som syns på bilden för att vi tyckte att vi såg någon där uppe. Vi hade rätt, och vi möttes av en man som vi senare fick reda på att han hette Janne (Jan). Han sa att vi kunde lasta ut där vi stod parkerade, och ledde oss sedan in i stallet till två boxar rätt så långt in. Det var rätt så mörkt i stallet, men just då var jag typ überpositiv och tänkte att det här kanske inte skulle vara så dåligt ändå!

 

 stallet. Inte det ljusaste och mest typ öppna? Sacke är ju van vid öppet, utan galler och ljust med vita väggar och röda boxväggar och halm på golvet. Nu fungerade inte ens lampraden över den vänstra sidan där Sacke och Tia hade sina boxar och det gjorde det ju inte precis ljusare...

Sacke i sin box.

 

Vi fick ställa hö utanför och alla hästgrejer in i lilla stallet;

lilla stallet där alla hästar som var B-ponny och lägre fick stå. Japp, det är en metallstolpe precis där spiltöppningen är, men vem brydde sig, ponnyn fick klämma sig in där ändå...

 

Det var tre privatponnyer med på lägret. Tia, Sacke och så en skäck, c-ponnyn Zeus, Zebban, som ägdes av två tjejer i 12årsåldern, Lina och Rebecka. 

Sacke och Tia fick stå i hage med Zebban. Alla trodde först att Sacke och Tia skulle totalmobba den stackars lilla ponnyn eftersom de var två mot en men efter ett tag var det han som stod och käkade deras mat medan de fick stå och häcka i skogen och  blev kickade om de kom nära... 

söta Zeus, så oskyldig...

...tills hans egen mat tog slut och Sacke och Tia hade kvar... (haha Sackes min han bah wtf?)

 

Sedan fick vi gå upp till ett litet hus där man åt mat. Så berättade Anita lite om regler och allting, bland annat att man alltid måste ha hjälm om man vistas i närheten av stallet eller hagen. (Det var verkligen; aha du måste hämta dina handskar som du glömde i stallet och stallet är tomt nu? Ta på hjäm!! Men det var bara rideleverna som behövde ha hjälm. Så de skulle kunna döpa om regeln till; betalar du för att vara här? Ha hjälm på dig! Vad gäller alla andra? Det skiter vi helt och fullständigt i…)

 

Lite halvt förvånad blev jag när jag såg att jag och Livia var de äldsta där, som 96or. Lite senare kollade vi runt och fick reda på att syrran tillsammans med typ en till var 14, sedan var resten mellan 8-12 år, mest runt 10-11 där…

 

Sedan gick föräldrarna och då fick man en och en halv (!) korv med bröd till lunch, jag fick sojakorv, och sedan delade de ut hästar. Sedan fick man gå in till sina rum. Man fick tydligen välja rum helt själv och ordna med madrasser och allting själva. Det var som ett motell, som en korridor med massor av ytterdörrar till rum, två våningssängar i varje rum. Sedan var toaletterna och duscharna i som ett eget rum.

(Det fanns verkligen bara säng och byrålåda i rummen, inget annat…)

huset med rum. Varje dörr är ett litet rum.

vårat rum någon dag senare, stökigt värre...

Vid det här laget var jag en aning besviken på allting. Jag hade väl föreställt mig något mer… flashigt? Nej men på hemsidan hade de lovat guld och gröna skogar, med fina ”kvarteringsbyggnader” där barnen sov, förstklassig mat, böljande ängar med välmående hästar, ridhus och perfekta ridbanor. En aning besviken blir man ju…

Men riktigt pissed off blev jag inte förrän efter första lektionen. Den var inte riktigt som jag hade tänkt mig kan man ju säga.

 

Vi var på bönbanan (berättar mer om den senare) i två grupper. Jag var i grupp två medan syrran och Livan hamnade i grupp 1. Under tiden red även en annan tjej, som senare visade sig vara Anitas och Jannes 14åriga barnbarn, för Janne på den runda banan.

Men vi skrittade runt på långa tyglar mer än tillräckligt, medan Anita stod och hängde över staketet till runda banan och totaldissade oss. Jag som ridit ett tag vet ju lixom hur man kan utnyttja tiden till att arbeta min ponny och få igång honom, körde lite ställa och böja, skänkelvikningar osv i skritt. Men de andra verkade inte riktigt fatta det utan skrittade runt på halvlånga tyglar i oändlighet medan de väntade på att Anita skulle bry sig… Och Anita bara stod och glodde, som om barnbarnet inte fick tillräcklig coaching redan eftersom Janne stod där och hjälpte henne.

 

Sedan var det samma sak i traven. Hon sa åt oss att ”trava runt på halvlånga tyglar och låta hästarna jogga igång” och sedan vände hon sig tillbaka igen. Även här började jag typ ställa och böja, rakställa, volter, öka och minska och känna att han var framför mig och lyssande yadayada medan många andra bara travade runt. Nej jag gnäller inte på ryttarna, jag gnäller på Anita som lixom inte verkade fatta någonting. På det här ridlägret var det verkligen en blandning av nivåer mellan ryttarna, någon hade bara ridit något år medan andra hade ridit i 8. Några hade aldrig hoppat förut medan andra hade tävlat i hoppning. Ni fattar. Det visste hon redan när man anmälde sig, och då borde hon väl ha vett att i alla fall bry sig och kolla och hjälpa de ryttare som behövde med att rida fram ordentligt och få hästen framme, eller i alla fall bara kolla och se vart alla låg i för nivå som ju var meningen med första lektionen, och inte bara vända sig om mot sitt barnbarn hela tiden.

 

Men sedan verkade hon bry sig lite mer och vi körde typ att man skulle trava runt fyrkantsspåret och sedan öka traven på ena långsidan. Det gick väl bra.  Sacke var väl lite på, lyssnade bra framåt men inte så bra tillbaka haha :P

Men efter det fick vi typ pusta lite i skritt och oups, där var hon tillbaka till rundbanan. Asså gu vad sur jag blev! Vågade ju självklart inte säga någonting men kom igen! I alla fall under lektionen kan väl människan vara koncentrerad, bara en bit!

 

Efter lektionen var det mat, fick kikärtssoppa (kikärtor i uppvärmda krossade tomater)

 

Sedan öppnade kiosken klockan 8. De sålde godis för en krona per godisbit… Tur i oturen då att jag inte hade med mig pengar, för i slutet av veckan hade jag nog inte haft något kvar i så fall…

 

Nu sitter jag här och skriver det här på ett random papper jag lånade. Man kan ju säga att jag inte alls är så överentusiastisk om det här. Första dagen hade ju kunnat bli… ja en aning bättre. Stället var typ övervuxet av gräs överallt (gräsklippare, människor. Gräsklippare!), lektionen var ju inte så där underbart rolig. Dels var hon inte där, och de stunder hon faktiskt var där så var jag irriterad och Sacke blev stressad av alla hästar och för att jag var irriterad och allt var bara blää. Rummen var inte så jätte… ja. Men har suttit här och försökt ignorera att några inte så mogna människor bankar på den lövtunna väggen mellan rummen och pratar högljutt. Respekt…

Sedan verkar de ju inte alls vara typ förberedda för hur de skulle göra när privathästar kom. Det var verkligen; ja men ni kan väl ställa hästarna i de här boxarna. Höet? Ehm ja... men ställ det här utanför, det borde väl hålla en vecka även fast det regnar... Åh, ni har grejer med er också ja... ehm... ja men de kan ni ju ställa här... 

 

Nej, jag tänker inte vara den människan som drar hem i förtid. Jag tänker stanna här hela veckan vad som än händer faktiskt. Dels för att jag har betalat en stor summa pengar för det här och då tänker jag få ut så mycket som möjligt av det, och dels för att jag inte vill vara en bortskämd skitunge som drar så fort det inte går som hon vill. Men fy fan vad inte peppad jag är nu!

regnigt...

älskar ju kvaliteten på hagarna...