Nu ska jag ta mig i kragen. Det är väldigt lätt att ge upp när det inte fungerar, särskilt när man inte vet exakt vad man ska göra åt det. Men egentligen, är det mycket skönare att skita i allt än att faktiskt ta tag i det?
Att bara ge upp. Jag har lärt mig nu att det inte fungerar. Jag gav upp helt och brydde mig inte längre, sjönk ner i jorden och virade in mig i en mjuk filt och struntade i allting. Som om det blir bättre då.
Skuldkänslor, paniken som blev större och större och listan på allt man behövde göra växte längre. Men jag inser nu att det inte fungerar att bara skjuta upp allting. Man måste ta tag i allt innan listan blir för lång. Ta ett djupt andetag och sätta igång med skiten innan det är för sent. Det är ju inte så jäkla lätt att sova på nätterna och veta att ännu en dag gick förbi. Ännu fler saker att göra nästa dag och ännu mera press, och ännu svårare att sova på nätterna.

Just det här året är viktigt. Jag slutar nian nu. Det innebär att mina betyg spelar stor roll för min framtid, och jag har inte för många ponnyår kvar. Om jag inte tar tag i det här nu kommer allting att sakta dala ner och jag kommer att sitta djupare fast i leran och det kommer att bli svårare och svårare att ta steget upp. Jag vet, ni som är äldre, kanske ska gå ut gymnasiet eller universitetet eller har mycket spejsigare och hårdare liv tänker säkert att vafan, big deal. Men jag vet att om inte jag klarar det här nu, om jag inte tar mig i kragen och börjar kämpa för allting, inte bara i skolan utan även här hemma med allting runt omkring, så kommer jag att fastna "här nere", i typ någon depressionskvicksand som drar mig länge och längre ner tills det kommer att vara jävla svårt att komma upp igen.

Ett tips till alla er som är här nere i kvicksanden med mig, vänta inte på bättre dagar. Det har jag gjort, allt för länge. och kör inte den där "men imorgon, imorgon kommer allting vara bättre". Det fungerar inte så. Man lurar bara sig själv, och innerst inne vet man det. Tänk nu, just den här sekunden. Nu faan gäller det. Nu eller aldrig. Om man inte fixar det här nu och tar sig i kragen nu kommer det aldrig att hända, det är bara att inse, ta sig över tröskeln. Det är inte lätt, och jag talar av erfarenhet då jag själv simmar runt här nere och har fortfarande inte kommit över. Men nu, nu jävlar ska jag komma upp! Från och med nu kommer allting att bli bättre, för jag kommer att göra det bättre. Så det så!

Jag vet, lite flummigt inlägg, men ni fattar vad jag menar :)


Flummig bild på min älsklingsSacke i hagen.