Det här är ingenting ni måste läsa. Det vore kul om ni gjorde det, men ni måste inte. Skriver mest det här inlägget för att skriva av mig om någonting som har legat och gnagit i mig i kanske två år nu, jag bara känner att jag måste få ur mig det. En olycka som jag var med i.

Allt började bra... Nej inte bra - perfekt!
Vi var ute och red, en rätt så stor grupp på ridskolan jag red på förut. Det var för något år sedan. Tror att det var stallvärdsridning? Jag red en liten c-ponny som hette Spirit.
Vi hade varit ute och ridit ett rätt så bra tag. Det var mörkt och vi var nära stallet. Klockan var väl runt 8 på kvällen. Så bestämde sig ridläraren för en sista galopp, och den här gången skulle vi öka tempot lite. En sista spurt. Alla var entusiastiska och glada. Det hade varit en bra ridtur med fint väder och roligt sällskap, och en sista spurt skulle vara pricket över i-et. Ridläraren satte igång i galopp och ingen var sen att följa efter. Så svängde vägen rätt så tvärt åt höger upp för en backe. Ridläraren tog ut kurvan lite och fortsatte sedan i galopp upp för backen. Jag var ungefär trea i ledet. Jag ställde mig lite i stigbyglarna i uppförsbacken och kände hur Spirit tog i den sista biten.

Så plötsligt forsade han framåt, snett åt vänster och förbi hästen framför oss. Hade han blivit rädd för någonting? Jag fick stopp på honom efter några meter och vände honom om. Synen jag fick se var nog ren kaos.
Troligtvis har jag mörkat upp allting lite nu eftersom det har gått ett tag sedan att det här hände. Allt det här har blivit som en mörk fläck i minnet och det är svårt att komma ihåg vilka detaljer som faktiskt var där och vilka som jag har fantiserat fram i efterhand. Men jag kommer ihåg hästar som var uppstressade, människor som låg på marken och människor som hade kastat sig av sina hästar och stod bredvid och höll i dem och försökte att inte bli trampade. Ridläraren skrek åt alla att hoppa av och jag gjorde det. Kommer ihåg särskilt en tjej som låg stilla på marken. Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Jag kände mig helt hjälplös där jag stod och glodde. Själva händelsen hade inte riktigt kommit fram till mig ännu. Det kändes helt oseriöst och overkligt.

Ingen tänkte ju på att ringa någon i denna absurda situation. Dessutom hade många lämnat mobilerna i stallet. Så ridläraren vände sig till mig som stod lite på sidan och bad mig att rida till stallet och hämta hjälp. Jag nickade, glad åt att få göra någonting. Så jag satt upp på en snurrande Spirit. Lyckades precis komma upp. En annan tjej skulle följa med mig, men hon lyckades inte komma upp på sin häst, den var för uppskärrad. Det var inte alls långt till stallet. Vågade inte mer än att trava. Spirit var väldigt uppstressad och allvaret i situationen hade inte kommit fram till mig än. Det kändes lite som en film. Eller som om jag var en del av en film. Att det inte var på riktigt på något sätt. Som om jag bara var ute och travade själv, en helt vanlig kväll.

När jag kom in på stallplanen möttes jag av en annan ridlärares man som var där. Han kollade självklart frågande på mig, en hel grupp hade ridit ut och nu kom jag tillbaka själv? Jag kommer ihåg att jag hade lett åt situationen och tänkt undra vad folk tänker, här kommer jag intravande bara sådär. Jag berättade vad som hade hänt, och allvaret och lite chock i mannens ansikte fick mig att mera inse allvaret i situationen. Och här satt jag och log som en jävla bondfåne. Han frågade vart de andra var, och jag tänkte visa honom. Men just då kom ett gäng med lösa hästar med tyglarna och stigbyglarna dinglande. Det var fyra stycken tror jag, och tillhörde de ryttare som hade ramlat av. Spirit fick fnatt när hästarna sprang förbi honom och ville självklart följa efter dem. Han galopperade på stället men jag lyckades hålla honom kvar där genom att helt enkelt ta i ena tygeln så att han snurrade runt i någon piruettliknande grej. Men efter det fick jag inte följa med och visa vägen, utan fick istället sitta av hästen och leda in den i stallet medan mannen hämtade sin fru, den andra ridläraren, och kutade iväg efter en lite halvskum beskrivning från mig.

Jag ställde in Spirit i sin spilta. Tog snabbt av tränset och satte på grimman men lät sadeln vara kvar. Så kutade jag istället ut för att hjälpa till att fånga de fyra lösa hästarna - någonting som blev lättare än jag trott. Efter ett varv runt stallet saktade de av till trav och travade in på led genom stalldörren och in i sina respektive spiltor. Jag och en till,äldre tjej hjälptes åt att sätta fast dem. Så sprang jag ut på gårdsplanen. Jag ville se vad som hade hänt med de andra. Så fick jag se en ledsam trupp människor komma på led ut från skogen, bredvid sina hästar. Bara några minuter efter kom det ambulansförare längst vägen till stället i skogen där olyckan hade hänt.

Det tog ett bra tag innan olyckan verkligen hade sjunkt in, och jag insåg allvaret i situationen. Inte förrän jag hade kommit hem och sattit mig ner och bara tänkt började kunna sätta ihop vad som egentligen hade hänt. Men ska jag vara ärlig vet jag fortfarande inte om jag inser vad som hände, och skulle kunnat ha hänt. Det hade varit så bisarrt allting. Ena sekunden hade vi glatt pratat och i andra sekunden hade allt bara krashat. Herre gu, folk låg ju på marken och rörde inte på sig!

Efter att alla hästar var tillbaka i stallet, ambulansen hade åkt och folk hade lugnat ner sig lite så samlade ridläraren ihop de av oss som var kvar och ville prata om det. Man fick berätta vad som hade hänt och hur man kände sig. Jag hade fortfarande ett stort jäkla leende på läpparna, men försökte dölja det. Jag var väl i någon typ halvchock och kunde inte se allvaret i något, och log åt att alla var så allvarliga. Det hade ju bara varit en vanlig ridtur? Eller?
Jag kanske bara hade fattat allvaret senare eftersom jag hade varit den som ridit iväg. Jag hade inte fått en ordentlig blick på allting. Jag hade inte hunnit låta bilden av kaos låtit sjunka in. Eller så var jag bara efter?

Vad var det som hade hänt?
Vi hade en då rätt så ny ponny med. Han var inte riktigt "ridskolehärdad", och ryttaren hade inte hunnit rida honom så mycket. Fast egentligen vet jag inte om det hade spelat någon roll, för det som hände hade nog inget att göra med hur härdad hästen var.
Han hade kommit lite för nära kurvans innersida. Där var det lerigt, och ponnyn var klumpig och halkade helt enkelt. Rakt ner på sidan. Ryttaren hade fått hästen över benet, och även fått ett lättare slag mot huvudet.
Resten kom lite som dominobrickor. Den ryttaren hade varit i ungefär mitten av ledet. Ryttaren direkt bakom fick panik och svängde undan sin häst, men lyckades även hon att ramla av, likaså några andra längre bak i ledet.
Fick efteråt återberättat för mig vad som  hade hänt efter att jag hade ridit iväg. Det hade slutat med att två tjejer hade fått åka iväg med ambulans. Hon som ramlat av först samt en till tjej som landat fel. Båda hade blivit helt bra igen, fysiskt. Men en av dem blev så skakad att hon slutade rida ett bra tag.

Jag vet inte vad jag ska säga. Alla har olika sätt att bearbeta situationen. Några satt och grät. Några satt direkt och pratade och pratade om sin version av olyckan. Jag satt som en idiot och log för mig själv och fattade ingenting. Jag har nog fortfarande inte riktigt bearbetat allting. Jag har pratat om det, men då mest med de som inte var med och som vill kunna höra coola detaljer som de senare kan återberätta. Jag har inte fått sitta ner och bara prata ut om hur jag egentligen kände under allting. Därför valde jag att skriva det här inlägget. Jag nämner inga namn alls, förutom namnet då på ponnyn jag red, men tror inte att det gör så mycket?