På tisdag är det ridning på skolan. För första gången. 

 

Eller inte första gången. Ungefär i mitten av förra terminen så var jag på Jälla på en prova på dag. Där fick man gå runt i stallarna, hälsa på hästarna, rykta unghästar och hälsa på föl samt träffa ridlärarna. Dagen avslutades med att man fick rida en halvtimme samt testa på att longera eller tömköra en häst. Jag red en häst som hette Skywalker, kallades för Skyan tydligen. 

 

Hästen var jättetrevlig, men o herre vad INTE bra det gick! Är ju van vid Sacke, pigg, framåt och väldigt wihoo! samt en ponny. Skyan var mycket större, lite segare och så mycket mer att rida ihop. Någonting jag inte kunde få att fungera på bara en halvtimme. Särskilt eftersom jag inte ridit storhäst på... Typ aldrig? 

 

Japp, det stämmer. Jag testade rida en storhäst en gång på en lektion när jag var mindre på Skrefsta. Gick inte bra. Sedan dess har jag bara ridit Bonnie några gånger för kanske ett år sedan, men det var lufsa ute och hon är också väldigt pigg och mer upp i luften än nere på marken så jag kom aldrig till det att jag behövde rida ihop henne, det var mer att jag skulle få henne att ha alla fyra benen på marken. Och efter det har hon vart skadad på olika sätt lite hela tiden, så det blev aldrig mer än promenader. 

 

Så nu står jag här och ska rida storhäst igen. Kan ju inte säga att jag har bra minnen från det, och just nu känns det som om det är världens klyfta mellan storhäst och ponny. Som ett helt nytt sätt att rida, och jag kunde inte vara mer nervös! Särskilt när läraren står på marken och kollar och bedömmer och lägger upp grupper för hela terminen, efter hur det går på den lektionen. Samt alla klasskompisar som har ridit sina maffiga storhästar i 1.50 hoppning i flera år. (okej kanske inte men det är så det känns...). Har jag sagt att jag är apanervös?!! Jag vill inte gå igenom pinsamheten när alla glodde när jag totalt gjorde bort mig helt på skyan den där gången. Ville bara sjunka igenom marken och vara där tills jag ruttnade bort... 

 

En grej om jag hade fått vara ensam. Om jag hade fått några minuter att bara kunna känna igenom hästen och få en plan i huvudet på vad jag skulle göra och känna mig lite mer säker. Kunnat slappna av mer i sadeln innan jag behövde bevisa mig själv. Men nu är det bara upp och hoppa och rid, medan halva skolan glor. Framför alla som under flera år har sett exakt vad hästen kan och hur fint den kan gå med rätt ryttare... Som sitter och fnittrar på läktaren om man gör minsta lilla fel. Ridskoletiden all over again! 

 

å om jag bara kunde få ta med mig någon av mina hästar. Vem som helst. Som de aldrig har sett men som jag känner som handen i handsken (typ ;) ). Ingen press. Fy fan vad skönt det skulle vara! 

 

Men nej, nu finns det inget jag kan göra åt det. Så nu kör vi! Peppar peppar ta i trä att jag inte ramlar av bara så ska det nog gå bra ;)