Sacke heter egentligen Tsarko och är en åttaårig basjkir. Jag har haft honom i lite mer än ett år nu, och vi har utvecklats väldigt mycket tillsammans.

Jag tror att Sacke är den ponny som har lärt mig mest av alla. Tillsammans har vi gått från fullt ös medvetslös till en aning mer kontrollerat :P

Sacke är en maxad D-ponny, 148,3 cm, och rödblack och en stjärn i pannan. Han är e. Tarasov 17, och u. Rajzna.

Sacke är en väldigt pigg ponny som älskar att hoppa. Alltid klockren på hinder, vägrar aldrig.
Vi har inte tävlat mer än pay and jump än så länge, men vi gör oss nu redo för tävlingsbanan så akta er ;)

Han är den mysigaste häst man kan tänka sig. Lär sig väldigt fort nya saker och vill hela tiden lära sig mer. Fast roligast är det ju om det finns något ätbart inblandat :)

From the beginning
Jag letade ponny att ha och tävla och rida på. Jag hittade hans annons på hastnet.se och fastnade direkt. När jag ringde upp ägaren sa de att han är snäll men VÄLDIGT pigg, något som de nämnde flera gånger men som jag tog lite med en nypa salt måste jag erkänna. Jag såg mig själv som fullärd och att jag klarade av de flesta hästar, något som jag skulle få kastat tillbaka på mig alldeles snart.

Men vi åkte dit och kollade på honom. Jag måste erkänna att han var lite kraftigare än vad jag trodde att han skulle vara, men det var något i hans attityd lixom. Han visste själv hur cool han va på något sätt.
Förra ägaren red först, och det gick bra. Hon berättade att han inte hade blivit riden på två veckor och att han var väldigt pigg. Det kan jag ju berätta att det märkte jag...
Så hoppade de. Det stod ett sockerbitshinder och en smal oxer på banan. Oxern stod på ena långsidan. Hon hoppade lilla hindret först någon gång och sedan oxern. Sedan höjde vi oxern mer och mer tills den stod på över en meter och han flög över :)

Så var det min tur att rida. Jag satt upp och jag kände direkt hur kraftfull han var. Det var lite som en tickande bomb under dig kändes det som. Ingen ridskoleridning här inte...
Jag travade runt på en volt och han drog verkligen framåt och trippade väldigt snabbt. Och i galoppen var det verkligen tryck i honom. Han hade verkligen ett högt tempo och jag kunde inte få honom att lugna sig där jag satt och det tog ett halvt varv innan jag kunde sakta av igen.  
Så skulle jag börja hoppa. Oxern var sänkt rätt så mycket och jag fick komma i kort kort trav. Så hoppade han över med god marginal och forsade iväg i galopp. Det tog en långsida till innan jag fick stopp på hästen. Så kom jag igen. Den här gången fick jag stopp på honom tillräckligt fort för att kunna komma direkt igen. Så kom förra ägaren med några tips om hur jag lättare skulle kunna få stopp på honom. Men när jag kom en gång till på hindret så gick det fort som 17 efteråt. Han sprang längst kortsidan och långsidan ner och jag gick in på en volt för att lugna ner honom. Vad beslutsam jag var, så här skulle det inte vara! Jag hoppade några gånger till och hindret höjdes till kanske 90-1 meter, och jag var jäkla bestämd, hästen skulle stanna!

Det gick bättre på slutet, men inte så jättemycket egentligen. Jag avslutade med att skritta ut en sväng och han gick i 180, överdriver inte.

Så vad i allt det var det som fick mig att fastna för honom? För ja, några veckor senare hämtade vi honom (och Tia) därifrån, den galna hästen som bara sprang och sprang...?
Det var någonting i hans attityd. Någonting i sättet han rörde sig på. Hur självsäkert och ärligt han flög över hindrena och hur irriterat han kickade för skänkeln :P Han hade lixom attityd. Han stack ut från mängden. Han tänkte inte låta sig kyvas till någon liten, seg nybörjarponny. Han hade lixom en värdighet på något sätt, en stolthet.

Just därför tog det ett tag innan vi riktigt matchade, och han har fortfarande helt egna idéer om det mesta. Men det är därför jag älskar min ponny :)