Nu har jag tröttnat en aning på det här. Mest på mig själv. Alltså jag måste väl f.faan kunna vara sjuk utan att dra ut på det. Jag måste väl kunna vara frånvarande utan att göra det till värsta grejen, skita i allting bara en dag till. Jag måste ta mig i kragen, planen var ju att jag INTE skulle gå tillbaka till hur det var förut. Men det är så jävla lätt att bara ramla ner i det där hålet igen och vips så sitter man där och är för lat för att börja klättra upp igen. Varför backade man och ramlade ner då om man vet hur det slutar? 

 

Så jävla lätt att ta den lätta vägen och sitta hemma och hoppas på det bästa. En dag blir två dagar som blir en vecka utan att man gjort ett skit. Grejerna man måste göra bara blir till en hög tills den blir för stor för att man ens orkar bry sig. Ju längre man väntar desto svårare blir det att ta tag i skiten. Och jag vet allt det här, och ändå sitter jag här nu och har svikit allihopa. Och det är inte första gången det blir så här och det är så jävla irriterande. Och varje gång lovar jag mig själv att det här är sista gången. Aldrig mer! eller den klassiska; imorgon, imorgon blir det bättre! och så sitter man här igen som en jävla idiot. Jag måste lära mig att bestämma mig för någonting och hålla det. Lättare sagt än gjort. 

 

Jag skulle bara kunna avsluta det här inlägget med att säga;

eller

 

Grejen är bara att jag säger så till mig själv varenda dag. Och nästa dag blir inte bättre. Jag väntar på ett mirakel när jag innerst inne vet att varenda dag börjar lika jävla dant. Solen går upp och man vaknar. Det är vad man själv gör efter det som formar dagen. Jag menar, hur ofta är det man vaknar till att solen sakta reser sig och man känner hur styrkan sprider sig ända ut till tårna. Bullshit och händer bara i filmer. Och ändå väntar man på att den där dagen ska komma då allting bara stämmer. 

 

Kom till verkligheten och inse att det blir aldrig så. Res dig upp och skapa dagen, annars händer inget fucking alls!

Tack för mig.