Tränade Bambi idag. Gick in på ridbanan med henne och hade verkligen ingen aning om vad jag skulle göra. Såg pressenningen ligga där och ja, bredde ut den och satte fast den med feta mjölktunnor i hörnen. Hade henne lös och hon följde glatt efter mig över, fram och tillbaka. Nästan lite tråkigt lätt. Det ena ledde till det andra och snart ledde jag runt henne på banan iklädd i presenningklänning. Ibland tror jag att hästen är för snäll för sitt eget bästa ;) 

Hade ingen kamera med, men även om jag hade det skulle det vara en aning riskabelt att göra det här för första gången och fota. Men får göra det snart igen och ragga en fotograf så får ni bildbevis ;) 

Det skulle ju vara kul att tänka att hon gick med på det för att hon litade på mig till 100% och bara därför. Och visst, för att en häst ska stå stilla och frivilligt få på sig en fet prasslande pressenning borde den lita en aning på sin  ägare/den det nu är som gör det. Men just det där steget att gå över pressenningen, där behövde hon ingen övertalning alls. Hon t.o.m. gick fram till pressenningen medan jag höll på att bre ut den och började nyfiket känna, nosa och tillochmed testa att kliva på den. Sedan kom hon fram till att den var tråkig och gick därifrån. Och hon har aldrig, i alla fall när jag har haft henne, blivit utsatt för en pressenning mer än om den skulle flaxa någonstans en bit bort. Hon har en så stark nyfikenhet och hon är inte rädd alls. Jag antar att det kan vara bra i vissa fall, men mindre bra i andra fall. Är det inte hästens instinkt att vara lite på tårna med nya saker och redo att springa iväg, de är ju flyktdjur. Kanske inte som tickande bomber, lite skinn på näsan får de väl ha, men i alla fall mer beredda på att någonting kan hoppa fram ur nya, prasslande saker. Särskilt när vinden tog tag i presseningen och den åkte upp lite. Bambi bara klev glatt över ändå. 

 

När jag började röra och klappa på henne med presseningen var hon också lugnt. Hon spände sig någon sekund, men ställde sig sedan och började smaka på den. Den smakade inte så gott kom hon fram till, och stod sedan lugn medan jag la på den på henne. Just den där sekunden av spändhet lugnade mig faktiskt lite. Det var bara någon halv sekund, men där hennes instinkt visade sig minimalt och där hon var lite förberedd. Sedan litade hon på mig och slappnade av sekunden efter. Inte bra om hästen är för likgiltig för nya saker. Eller vad tror ni?