Å nu har jag skuldkänslor. Skulle ha pluggat för biologiprovet, men ja, det har jag ju inte. Provet är imorgon. Men det finns så mycket roligare saker att göra i livet!

(om mamma ser det här nu är jag mer än död ;) ) 

 

Bland annat har jag istället jobbat med den där designen, som inte var till den här bloggen. oooooouh spännande spännande. Varför kan jag sitta och göra en design till en annan blogg tro? Ska jag sälja den? Till en kompis? Byta blogg? 

Hah, ni vet lika lite som jag vet inför mitt biologiprov imorgon ;)) (nu var jag lite lagom rolig sådär :) ) 

Igår red jag Tia på banan. Hon var jättefin! 

En sammanfattning av passet var väl att jag mest red runt lite okomplicerat. Halvlånga tyglar först och lät henne bara trava runt och hitta en bra takt och tempo själv, och hon sänkte huvudet och frustade på. Gjorde samma sak i galoppen sen och hon var jättefin! 

Samlade upp henne mer på slutet och lät henne arbeta lite men det blev inte så mycket mer än så. 

Hon har ju varit mer eller mindre off på sommaren. Sommarexem och annat skit har inte gjort det så lätt att hålla henne 100% på topp. Allt blir bara allmänt bedrövligt under den tiden. Men nu försvinner värmen, på gott och ont, och med den även sommarexemet och hela hon blir piggare och gladare och fräshare. Så nu är det hennes tur att få glänsa lite ;) 

 

Bambie och Sacke fick sig en promenad. För Sacke lär det ju inte bli så mycket mer än så tills tappskon är fixat. Längtar enormt tills jag går i trean och får lära mig att slå på tappskor. Då jävlar slipper man sådant här. Usch. Men tills dess så är det bara att vänta tills människan kommer... 

 

Bonnie fick chilla sig lite på ridbanan, ni har ju sett bilderna ;) Hon passade ju på att rulla sig. Rullar man sig i gräshagen blir man ju inte lerig så hon tar det hon får ;) Hon markerar fortfarande hälta så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hon har ju stått ett tag, och Sacke är ju frisk men inte hon. Blir till att åka in till kliniken snart. Yey, många bra minnen därifrån ;)

 

inte alls lika roligt ;) 

Nu ska jag ut med hundar, och sedan ska jag till hestarna små. 

Ska också försöka hinna med att knåpa på en design. Fast inte till den här bloggen. oooouh nu blev det spännande vah?? :) Ni kommer att få veta mer sen ;) 

Sedan är det ju ett plus om man hinner plugga lite till matteprovet på måndag. Har inte ens öppnat matteboken sedan förra veckan, så det lär ju vara dags nu...

 

Lång dag, men ja, dagen blir vad man gör den till... 

Gaaaah har fått svar på min jobbansökan. Och jag ska åka på en intervju. O herre min gud!!!!!!!!!!! 

Intervjuen är på torsdag. Jag fick mejlet idag. Två dagar innan. Det är tisdag idag. Tisdag. Och intervjuen är på torsdag. Torsdag. TORSDAG!!! 

Hatar, HATAR, sådana här saker. Eller egentligen gör jag inte det. O vad jag har väntat på det här mejlet. En intervju. OMG! Men jag blir så himla nervös! Behöver verkligen det här jobbet. T.ex. om jag ska ha Sacke på skolan måste jag betala det själv, det är dealen. Och sedan finns det massa annat jag skulle behöva köpa, jag vet inte, ett vintertäcke? Kylan kommer... I need a job. Så det här är bra. Det här är bra Jelena. Andas! 

 

Fick veta på idrottspsykologiföreläsningen (älskar att säga det för att jag låter så smart då ;) ) att nervositet är ett namn på det sättet kroppen reagerar från den tiden då vi behövde fly från t.ex. tigrar eller något annat random rovdjur. Kroppens reaktion är att den förbereder sig för att antingen fly eller slåss. Den pumpar mer blod till de större muskelgrupperna, och mindre till t.ex. hjärnan, man behöver ju inte tänka så mycket mer än att kuta för livet i princip. Det är därför man får blackouter i huvudet när man är nervös. Hjärtat börjar även pumpa lite snabbare (inte mycket men lite) och man andas lite snabbare och mer "vid bröstkorgen" och inte genom hela kroppen, för det är onödigt när man bara ska kuta. 

Det är även därför som man bara vill springa iväg från sådana här saker som är jobbiga. Det är en reaktion. Är det farligt eller obehagligt så kutar man. Bara det att det inte längre finns sabeltandade tigrar att kuta ifrån, utan nu anses prov och, ja jag vet inte, jobbintervjuer vara farliga... 

 

Så när jag känner så här så har jag fokuset på fel ställe. Jag fokuserar på vad som kan hända, vad som borde hända, och vad händer om jag får jobbet, och vad händer om jag inte får jobbet. Jag försöker skapa en framtid i mitt huvud. Jag måste låta mina tankar bara vara passagerarna på den buss jag kör som kallas livet , ta några djupa andetag och istället fokusera på nuet. Vad behöver jag göra nu för att förbereda mig? Kanske skriva ut CV och personligt brev, ta reda på vart intervjun ska vara (och vart det stället ligger) och hur jag kan ta mig dit och välja ut kläder ;) Men nervositeten ska jag inte trycka undan och förneka. Utan jag ska acceptera den. Den finns där, men som sagt bara som en passagerare. Jag styr, och jag får acceptera att den sitter på ett säte där bak. 

 

 

Var på idrottspsykologiföreläsning (o herre vilket ord) idag på TIRK. Vi fick veta väldigt mycket om koncentration, nervositet, stress, motivation osv. Massa psyksaker ;), och det mesta med inriktning på just idrott i allmänhet. Väldigt lärorikt faktiskt måste jag säga!

 

Sedan avslutade vi med att samla TT-gänget (Tirk Talang) och så käkade vi gammal hederlig princesstårta och fick våra T-shirtar. Svarta med gul text på ryggen. När man bara säger det såhär så kanske det inte låter så vackert men det fungerade faktiskt. Me happy :) 

 

Sedan kom jag hem sent, har ätit och pluggat lite, nej men gu hej... och nu ska jag sova :) 

 

 

Ja juste. På vägen hem kom vi på varför Månkarbo var ett så apagrymt ställe att bo på. Här satsar man verkligen på vad som behövs, utan att ta det till överdrivt. Och tänk efter, vad behöver en hederlig människa för att överleva? 

Hamburgare och Bensin. 

Månkarbogrillen och Preem. Och typ ingenting mer. 

 

Varför ta allting till överdrift. Fem olika mcdonalds, 10 max och några burgerking, samt statoil, preem, OKQ8, och sådana helt onödiga saker som, ja jag vet inte, sjukvård, möbler, willys osv, när allt man behöver är Månkarbogrillen och Preem? Pff, stadsmänniskor, lär er att nöja er med lite ;) 

 

vad har hänt här då??

ja, det är min hand. Det här hände idag. 

 

Bästa gissningen får, jag vet inte, en länk? 

Vad som började som en liten, oskyldig tanke slutade tillslut med att vi satte upp hinder och linor och löshoppade fem hästar. Av mina så fick Tiafia och Bambi äran, och så tog vi Nygårds tre hästar, "Fölet"- 2årig islänning som heter Erna, Ali 23årig gubbe och Elaine, som jag berättat om. 

 

TiaFia och Bambi började och visade verkligen upp sig ordentligt. Vi har inte löshoppat någon av dem på kanske ett halvår så det var verkligen dags. 

 

Vi började lite smått med bara tre kryss med ett galoppsprång emellan varje. Sedan satte vi upp det första hindret som ett jättelågt räcke och de andra två kryssen sattes ihop till en oxer. Bambie fick hoppa först och stylade manen av sig, haha, men jag är riktigt stolt över prickhästen. Som sagt har hon inte hoppat på minst ett halvår, och det var första gången vi löshoppade henne. Har ingen aning om hur mycket hon löshoppats innan det, troligtvis inte så mycket. För er som är intresserade av hur högt vi slutade på så var det 75 cm. Bara för att det gick så bra slutade vi där. 

 

Tiafia visade sin rutinerade och chillade sida. Hon pffade åt en maffig oxer på 90 cm och gled över som ingenting. Men vi valde att sluta där medan det gick bra där också. 

 

Att det skulle gå så här bra för båda nu första gången på så länge gjorde mig jätteglad, haha vad ska man säga?! 

 

Film på Bambi. Funderar på om jag ska sätta ut den på annonsen eller inte. Kanske jag borde. Men filmen visar inte alls hur hon var. Hon ser lite typ ovillig och halvseg ut på filmen, någonting hon INTE var kan jag ju berätta. Sedan har hon ölmage? Haha hon har lite ölmage men kom igen, den är inte sådär stor! Eller? 

Typiskt jag att överanalysera det här... 

 

 

filmen. 

Eller så kanske jag bara lägger in den här bilden på annonsen; 

en printscreen från en av filmerna. Den visar lite mer av henne tycker jag. Hon ser mer pigg och glad ut, alltså mer sig själv, än vad hon gör på hela filmen. 

 

 

Orkar inte redigera filmen på Tia ikväll för nu ska jag sova. Fixade bara Bambis snabbt för att jag skulle kunna lägga upp den på annonsen, men som sagt är jag ju inte säker på om jag ska göra det. Vad tycker ni? Kommentera!

Å har verkligen tröttnat på att blogga själv. Inläggen blir random, deppiga och de kommer inte ofta alls. 

Nej men ja, det är så här nu för att jag har tröttnat på att blogga själv. Jag orkar inte. Allt är så mycket roligare när man är fler. Så nu blir det mest att jag mer eller mindre tvingar mig själv att blogga och då blir det en sur stämning runt allting och inläggen blir deppmode. Någonting som man även märker på besöksstatestiken kan jag ju tillägga. Ingen har kollat på min blogg på hela dagen idag...

 

Nu är det ju inte precis statistiken som jag bloggar för. Jag bloggar för att få skriva av mig, men kom igen, i alla fall en människa kan ju kolla?! Kanske ett bevis på att jag måste le lite oftare. 

 

Jag började skriva det här inlägget för att jag tänkte skriva ett glatt och trevligt inlägg om hur jag verkligen skulle vilja ha någon att blogga med, men det spårade ut och slutade i deppmode. Vad är det med mig? Kanske borde gå och se en terapeut innan jag bloggar över huvud taget ;) 

 

Ja, men nu vet ni hur jag är i typ desperat behov av någon att blogga med! Helst en hästmänniska och runt min ålder, men annars spelar det väl ingen roll :) Så alla får läsa det här, och om ni inte själva vill blogga med mig så kan ni ju skicka vidare det till många andra människor, eller berätta för andra som kanske skulle kunna tänka sig att blogga med mig. Skulle vara jättesnällt! :) 

 

bjussar på en gammal bild på mig ;) 

Nu är jag helt klar med min jobbansökan. Puhh att jag är klar men gaaah undra om jag får jobbet?! 

bilden ovan ger nog inga större ledtrådar, eller? vad vet jag ;) Men gissa på bara, vill ha maaasssssssaaa gissningar så blir jag glader :) 

Självklart väntar man till sista ansökningsdagen (eller vad det nu heter när man söker jobb?) till att skicka in allt. Så nu sitter jag här och försöker knåpa ihop något personligt brev.

Blev precis klar med det. Det är samma problem nu som det var/är i skolan. Jag sätter så mycket press på mig själv att det ska bli helt perfekt att jag tillslut, innan jag ens har börjat, ger upp. Det blev för svårt. Har skjutit upp det där jäkla personliga brevet i flera dagar nu. Men i sista sekunden klottrade jag ner någonting. 

 

 

CV tycker jag är relativt lätt att göra. Så länge man håller koll på vad man har jobbat med hittills, och eftersom jag har haft två jobb varav ett är ett sommarjobb så tar det inte upp allt för många rader. Lite svårare kanske när man närmar sig 50 och har några arbetsår och jobb på nacken. 

 

Det personliga brevet är rätt så svårt då det ju ska vara... personligt... Svårt att komma på vad man ska skriva som bäst framhäver hur man är utan att man bara sitter och skryter och rabblar upp saker som jag är utåtriktad, rolig, glad, sprallig, gillar att jobba och är inte rädd för utmaningar osv osv. och inte säga någonting som å det här jobbet är det absolut bästa jag någonsin skulle kunna önska mig och jag skulle bli överlycklig om jag fick det, men man ska ju ändå få fram att man verkligen vill ha jobbet. De ska gilla en, inte spy på hur rövslickig man är... 

 

Sedan kommer den absolut svåraste delen. Att hitta en bild på sig själv. Tydligen vill de ha en sådan också. Men det är så himla svårt att hitta en bra bild. Den ska 

1. vara bra kvalitet. Inte suddig och jäklig.

2. Inte vara en egobild. Sådant vill man inte skicka till sin (förhoppningsvis) framtida arbetsgivare.

3. Man vill inte se ut som en trött groda som nyss blivit uppkäkad och uppspydd av en hund med överproducering av dregel. Kort sagt; man vill se decent ut (kom inte på ordet på svenska).

4. Vara relativt nyfotad. Alltså inte vara tre år gammal. Man har ju växt en bit på tre år när man är i våran ålder, både åt alla håll och kanter med även t.ex. i stilen, ansiktet osv.  

 

Det var väl allt. Har skrivit CV och personligt brev, men kan inte hitta en bra bild. Det lutar mot att jag måste ut och be någon stackare fota mig nu. Innan solen går ner. Hah, lycka till. Hatar att bli fotad. Tror ni att de märker om jag "råkar glömma" bilden? 

 

 

 

Det är nog inte möjligt för nosgrimman håller fast underkäken. Aha det är det den är till för... 

 

Nej, fick rätt så många "åsiktsryck" idag. Tre stycken som var värda att kommentera på. Den ena var om ambulanser. Det skulle komma en idag, och jag skulle visa vägen in mot gården. Jag fick vänta i 25 minuter på den, och eftersom alla sa att den skulle komma från Tierps sjukhus så fick jag lite lagom damp. Jag går från Tierp centrum till TIRK på 25 minuter, max! Sedan såg jag på ambulansen att det stod Akademiska Sjukhuset med liten text. Då hade de blåljusat från Ackis på 25 min. Okej, det är accepterbart. Så där rök den åsikten. 

 

Den andra kommer jag inte ihåg nu. Så viktig var den.

 

Så jag ska istället prata om den tredje åsikten. Nämnligen att rycka munnen av hästen. Om jag säger att jag ska prata om ryttare som sliter och drar och sporrar hästarna, vad är den första bilden som kommer upp i huvudet? Personligen, fördomar mycket, men så tänker jag på att det borde vara en ponnyryttare. Om det nu är någon som rider som en dåre så tänker man ju direkt på att det måste vara en ponnyryttare. En ung människa som fortfarande inte lärt sig att samspelet och ett långvarigt förhållande med hästen är så mycket viktigare än just den här tävlingen. Någonting som man förväntar sig att vuxna människor borde ha rätt så bra koll på. 

 

Och i genomsnitt får man väl säga att storhästryttarna rider en aning mer lugnt och i ett jämnt tempo och inte lika djärva "driv-på-som-fan"-svängar. Men det innebär inte, tydligen, att man har slutat med att dra hästarna i munnen. 

 

Jag tänker inte gå och överdriva till 100 och skriva att det är den värsta sortens djurplågeri och att människorna borde skjutas yadayada, för de som säger det har inte sett hur det ser ut i resten av världen och hur jäkla bra de här hästarna har. Men jag tänker inte vara den som säger att det är okej heller.

 

Det allra värsta är när man ser på unghästarna. Med 4-5åriga hästar (som det var rätt så många av idag då det inte var så höga klasser) som skulle kunna gå rätt så långt. Hur mycket förstör man inte hästens hopplust då? 

En 4-5åring har inte hoppat alltför länge, och inte heller ridits alltför länge. De är fortfarande på den här grunddelen av hoppningen, och det är därför de går avdelning B. De är inte redo att tävla med de äldre hästarna. Det kan vi väl alla hålla med om vad jag menar. 

 

Den bästa grunden för en häst är väl att den ska tycka att det är roligt. Det är det allra viktigaste i alla grenar, allt från, jag vet inte, bowling till ishockey och friidrott. Tycker man inte att det är roligt, varför är man där? Och vi människor kan ändå komma med saker som press från föräldrar, pengar, inget annat för sig osv osv. Men så tänker inte hästen. Är det inte kul så kan man lika gärna skita i det. Man kan tvinga den ett tag, men tillslut tar det stopp. Är det inte roligt så är det väl fan ingen anledning. 

 

Så varför sliter man som en smurf i tyglarna då? Hästen kanske är stark, visst, men det finns 101 bättre sätt att jobba med det än att slita i munnen på den. Särskilt med de där starka betten vissa trackar på sin unghäst, och så sitter de och drar som en smurf ändå. 

 

Tips till er som tar åt er. Sluta att dra! Du tjänar absolut ingenting på det i längden. Om hästen springer som en dåre så har du ett problem som kan lösas på många olika sätt. Mer dressyr och markarbete/vissa hästar trivs med ett annat bett osv. Men att dra som en dåre hjälper aldrig. Inte i längden, och ta mig fan om det hjälper nu heller... 

För nästan två veckor sedan (måndag förra veckan) så skrev jag det här inlägget, om att min mobil Sten helt enkelt hade åkt iväg på semester. 

 

Idag fick jag tillbaka honom. YEEY!! :) 

 

Lite coolt var det ju att han fortfarande hade batteri kvar. Efter två veckor, men Sten is still standing strong. Det är min sten det! :) 

 

överböjbar tumme? 

Hah, ja vad kan man säga. Me happy! :) 

Den fulaste annons jag någonsin skrivit, och med de minst passande bilderna någonsin.

Har ju skrivit x antal annonser hittills, mest till valpar då men även till Ricky och någon vuxen hund m.m., och tycker personligen att jag alltid har lixom fått ihop det bra. Bra variation på bilder, fått med allting på ett bra sätt i texten, och allt utan att det ser för mycket ut. 

Men den här annonsen vill jag bara spy på. O herre giv mig styrka.

 

Här har ni den; 

 

Och ja jag vet vad som är fel, bilder som faktiskt visar någonting, borde ha med en film och texten borde göras om helt. Alltså allt. Men just nu kändes det tillräckligt mental jobbigt att bara göra den här, och nu är den ute där i alla fall. No turning back. Så nu får jag filma och fota som en galning och faktiskt göra annonsen vettig också, och inte bara existerande. 

 

 

Jäklar vad långa och deppfyllda inläggen börjar bli. Kanske börjar smälta in lite i min mörka, svartvita design. Usch och fy. Får se om jag kan knåpa ihop en ny design och bringa lite glädje to the blogg. Rooosa ska det va! 

Har egentligen typ inga annonsbilder på Bambi. Eller har lixom inga bilder där hon gör någonting förutom att stå stilla. Anledningen är väl att jag har hästarna hemma, och då brukar det inte vara så många extrahänder till att fota.  Sedan kanske det inte hjälper med att det är alltid jag som fotar, lite svårt att göra två saker samtidigt, även fast vi kvinnor nu skulle vara bättre på det... ;) 

 

I hagen. Hästen står rakt upp och ner och har (förhoppningsvis) öronen framåt, oftast åt lite alla håll och kanter. 

På ridbanan. Alltså med Bambi då. Jobbar ju rätt så mycket löst med henne och då kanske det blir en och annan bild när hon posar lite på ridbanan. 

Medan man leder. Alltså en bild på hästens huvud, och med grimskaftet/tyglarna som går mot kameran. 

 

Som sagt, huvudbilder och rätt-upp-och-ner-bilder. Hur kul är det på en skala? 

Ja, lägger väl ut en av varje; 

 

 

Herre vad jag har börjat överanvända ordet lixom. Utan att skriva en roman om det så lägger jag bara upp en bild från min förra roman, där jag har ritat gult där ordet lixom står; 

Ordet lixom står med 7 ggr! 

Som ni kanske märker så brukar det slinka in på de ställen där jag försöker beskriva saker och inte riktigt hittar ord eller inte tycker att min beskrivning räcker så jag försöker förstärka den (lixom). 

Ja, vad ska man göra åt det här då? Varje gång ni ser ett lixom får ni säga till ;) 

Kom på att jag inte hade skrivit om hur det gick på fredagslektionen. Jag vet inte om ni är så jätteintresserade, men ni läser ju min blogg så ni kanske är liite intresserade?? ;) 

 

Alla hade samma hästar förutom någon som bytte. Det var ju meningen att vi skulle ha som långa, hela lektioner idag, men det blev bara korta lektioner i skritt och trav idag igen. Allt bara gick så segt redan från början så vi hann inte mer. Men det braiga var att vi i alla fall hade någonting, en speciell grej som lektionen handlade om lixom. Just den gången samlade en av ridlärarna, Mats, ihop alla i mitten, lånade en av hästarna och hade som ett föredrag om vikthjälper. Det mesta hade man ju hört innan, båda sittbenen i sadeln, sträck på dig, kolla inte ner, styr med vikten osv. Men det är sådana saker som man måste höra 100 ggr innan det verkligen sjunker in. 

 

Sedan fick alla trava runt med tyglarna hängande och i en hand, och så skulle man, utan att krocka helst, rida runt på banan. Bla fick vi inte vara på fyrkantsspåret, utan minst en meter innanför, och så skulle man rida runt och göra volter, serpentiner, eller bara rida rakt fram, bara det var ju lite vingligt ;)

 

Lite förtur hade man ju kanske eftersom jag väldigt ofta rider så här med Sacke. Inte varje gång dock, men har flera gånger fått det här föredraget om hur viktigt det är med vikthjälper, och bestämde mig för ett tag sedan att verkligen ta tag i det. Och inte bara av den anledningen, utan det hjälper även Sacke att lixom hitta ett lugnt tempo som han själv håller i egen balans, utan att man sitter och bromsar eller lixom är där hela tiden. Han har fått en så mycket bättre egen balans och kan hålla ett eget, lugnt, jämnt tempo utan att bara springa iväg. 

 

Körde även ökningar och minskningar utan tyglar lixom. Tanja är verkligen en välutbildad häst, och hon är typiskt en sådan där som gör man rätt så gör hon rätt. Så så fort jag rätade på mig och tänkte på att det skulle gå långsammare så lyssnade hon direkt. Himla roligt när allting lixom fungerade. 

 

En sista grej innan inlägget blir roman. Vill bara säga att jag gillar hur de lixom tar allt från början. Så himla många på rätt så hög nivå som sitter med axlarna framåt, kanske kollar ner, ihopkrupen osv. Även jag får påminna mig själv rätt så ofta för att inte hamna med ansiktet i manen på hästen. Så ett + för att de verkligen satsar på att alla ska ha en bra grund med en bra sits och säker hästhållning innan de går vidare och hoppar 1.50 lixom! 

 

same same... but different? Nej den är inte different, men den är den enda bilden jag har på Tanjis, tar ju inte med mig kameran till skolan. Fast jag kanske borde göra det? Bara någon gång så kan jag fota hestisar? ;) 

Flicka liten är nu redo att hitta ett nytt hem. Jag har inte tid eller råd med så många hästar som traskar runt och blir feta här, och just Bambi som är i inridningsstadiet är inte riktigt någonting jag hinner med, eller som jag egentligen inte har tillräckligt med erfarenhet om att klara själv. Jag har gjort så mycket jag hunnit och kunnat hittills helt enkelt, och nu ska någon annan få ta över och forma henne till den utomordentligt jätteduktiga ponny jag vet att hon kan bli (och redan är!!). Det blir bäst så, även fast det gör lite ont att säga det :( 

 

Man kan inte beskriva Bambie utan att skriva en roman. Försök beskriva din häst/medryttar-/skötar/-favorithäst med bara några ord. Det fungerar inte eller hur! Men jag ska försöka. 

 

Jag tror aldrig att jag har träffat en så snäll häst. Helt ärligt. Bambi är 100% positiv till allting, hela tiden. Vad man än säger eller gör så står hon där och bara lägger all sin tillit i ens händer och säger jag litar på att du vet vad du gör. I will follow you ´til the end, och man bara står där och har ingen aning om vad man ska göra med allting. Har aldrig någonsin träffat en häst som är så öppenhjärtad och genomsnäll som min flicka liten, och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det igen. Just därför vet jag att vad som än händer i framtiden kommer hon alltid att se allting positivt och vara sitt glada jag, och jag känner att det här kommer att bli bra. 

 

Det känns lixom för stort för mig. Hon är så ung och oerfaren och hon bara står där och väntar på vad man ska göra härnäst, hon litar på en vad man än gör och det känns inte som om jag kan leva upp till det. Jag har inte tillräckligt med erfarenhet och kunskap för att kunna vara den där som formar den här unga hästen, som bestämmer om hela hennes framtid ska flyga eller falla. Jag kan inte stå där och bara kolla henne i ögonen och säga följ mig så blir allt bra när jag egentligen inte har en blekaste aning om vad jag gör. Hon ger gladeligen hela sitt liv åt en och jag klarar inte det. Inte nu. 

 

Värsta inlägget och jag har inte ens satt ut en annons. Dramaqueen? Nej men nu vet ni varför jag har gjort det här valet, och om jag kommer ångra det eller inte är upp till tiden att bestämma, men jag vet att det är bäst för hästen. Jag litar inte på att mina hästkunskaper skulle kunna hålla upp en sådan tyngd lixom. 

Så nu sitter jag och försöker förtränga allting. Skjuter upp det faktum att jag egentligen skulle skriva den där jäkla annonsen nu. Usch. Hatar det här. Bläää. 

 

Finis...

Nu har jag tröttnat en aning på det här. Mest på mig själv. Alltså jag måste väl f.faan kunna vara sjuk utan att dra ut på det. Jag måste väl kunna vara frånvarande utan att göra det till värsta grejen, skita i allting bara en dag till. Jag måste ta mig i kragen, planen var ju att jag INTE skulle gå tillbaka till hur det var förut. Men det är så jävla lätt att bara ramla ner i det där hålet igen och vips så sitter man där och är för lat för att börja klättra upp igen. Varför backade man och ramlade ner då om man vet hur det slutar? 

 

Så jävla lätt att ta den lätta vägen och sitta hemma och hoppas på det bästa. En dag blir två dagar som blir en vecka utan att man gjort ett skit. Grejerna man måste göra bara blir till en hög tills den blir för stor för att man ens orkar bry sig. Ju längre man väntar desto svårare blir det att ta tag i skiten. Och jag vet allt det här, och ändå sitter jag här nu och har svikit allihopa. Och det är inte första gången det blir så här och det är så jävla irriterande. Och varje gång lovar jag mig själv att det här är sista gången. Aldrig mer! eller den klassiska; imorgon, imorgon blir det bättre! och så sitter man här igen som en jävla idiot. Jag måste lära mig att bestämma mig för någonting och hålla det. Lättare sagt än gjort. 

 

Jag skulle bara kunna avsluta det här inlägget med att säga;

eller

 

Grejen är bara att jag säger så till mig själv varenda dag. Och nästa dag blir inte bättre. Jag väntar på ett mirakel när jag innerst inne vet att varenda dag börjar lika jävla dant. Solen går upp och man vaknar. Det är vad man själv gör efter det som formar dagen. Jag menar, hur ofta är det man vaknar till att solen sakta reser sig och man känner hur styrkan sprider sig ända ut till tårna. Bullshit och händer bara i filmer. Och ändå väntar man på att den där dagen ska komma då allting bara stämmer. 

 

Kom till verkligheten och inse att det blir aldrig så. Res dig upp och skapa dagen, annars händer inget fucking alls!

Tack för mig.

tjingad. Nej men gud, är det fortfarande folk som säger det? 

Kanske är lite för stockholmska för att passa in här lite längre upp i landet... 

 

Inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om mina helgplaner. Än en gång kommer jag att stå i (förhoppningsvis inte) regnet på en lerig bana på TIRK. septembertävlingarna. Det finns sådana också. 

 

Nej, nu får jag det att låta som om det är jordens undergång. Och det är det INTE! Älskar att vara på TIRK. Sedan kan det ju bli lite för mycket av det goda, särskilt om det är sådant här väder som det är nu, men det ska vi inte bry oss om. För i helgen kommer det att bli soligt och lagom varmt, med en ljummen bris som lite lagom stark glider över banan. Hell yeah! 

en bild jag tog på den sötaste B-ponnyn jag sett på augustitävlingarna (ponnyhoppet) 2010. Ryttaren heter Ella Björklund (tror jag?), kommer inte ihåg vad ponnyn heter. Ryttaren var 7 år på den här tävlingen och hoppade LB och högre med typ 4 olika hästar, framtidshopp? 

Coolaste läraren ever! 

Vi började lektionen efter lunch, klockan halv ett. Vi skulle sluta tjugo i fyra. Hela förmiddagen hade vi jobbat med att "gruppera" olika djurarter, dvs taxonomi och det skulle vi göra nu också. Intresseklubben antecknar...

I alla fall, nu berättade hon att vi skulle ut och hitta vilda djur, och även t.ex. insekter räknas som djur. Sedan skulle vi fota dem, och gruppera in dem efter olika grupper som finns. Orkar inte rabbla upp dem (mest för att då måste jag kolla på pappret i min väska) men det var t.ex. art, släkt, familj osv. 

Sedan sa hon att uppgiften skulle in imorgon. Det tog ett tag innan folk fattade, men det innebar att vi fick göra vad vi ville nu så länge uppgiften var inne imorgon klockan 2. Hah, första bussen hem! 

 

Sammanfattning; Så nu ska jag ta med hunden och kameran och fota random skalbaggar och en och annan fågel och sedan skriva in det på en redan färdig lista där det bara är streck där jag ska skriva. Sen är jag ledig. Chill? 

 

 

 

Tränade Bambi idag. Gick in på ridbanan med henne och hade verkligen ingen aning om vad jag skulle göra. Såg pressenningen ligga där och ja, bredde ut den och satte fast den med feta mjölktunnor i hörnen. Hade henne lös och hon följde glatt efter mig över, fram och tillbaka. Nästan lite tråkigt lätt. Det ena ledde till det andra och snart ledde jag runt henne på banan iklädd i presenningklänning. Ibland tror jag att hästen är för snäll för sitt eget bästa ;) 

Hade ingen kamera med, men även om jag hade det skulle det vara en aning riskabelt att göra det här för första gången och fota. Men får göra det snart igen och ragga en fotograf så får ni bildbevis ;) 

Det skulle ju vara kul att tänka att hon gick med på det för att hon litade på mig till 100% och bara därför. Och visst, för att en häst ska stå stilla och frivilligt få på sig en fet prasslande pressenning borde den lita en aning på sin  ägare/den det nu är som gör det. Men just det där steget att gå över pressenningen, där behövde hon ingen övertalning alls. Hon t.o.m. gick fram till pressenningen medan jag höll på att bre ut den och började nyfiket känna, nosa och tillochmed testa att kliva på den. Sedan kom hon fram till att den var tråkig och gick därifrån. Och hon har aldrig, i alla fall när jag har haft henne, blivit utsatt för en pressenning mer än om den skulle flaxa någonstans en bit bort. Hon har en så stark nyfikenhet och hon är inte rädd alls. Jag antar att det kan vara bra i vissa fall, men mindre bra i andra fall. Är det inte hästens instinkt att vara lite på tårna med nya saker och redo att springa iväg, de är ju flyktdjur. Kanske inte som tickande bomber, lite skinn på näsan får de väl ha, men i alla fall mer beredda på att någonting kan hoppa fram ur nya, prasslande saker. Särskilt när vinden tog tag i presseningen och den åkte upp lite. Bambi bara klev glatt över ändå. 

 

När jag började röra och klappa på henne med presseningen var hon också lugnt. Hon spände sig någon sekund, men ställde sig sedan och började smaka på den. Den smakade inte så gott kom hon fram till, och stod sedan lugn medan jag la på den på henne. Just den där sekunden av spändhet lugnade mig faktiskt lite. Det var bara någon halv sekund, men där hennes instinkt visade sig minimalt och där hon var lite förberedd. Sedan litade hon på mig och slappnade av sekunden efter. Inte bra om hästen är för likgiltig för nya saker. Eller vad tror ni? 

 

 

Idag red jag ju, som sagt 100 gånger innan, på skolan för typ första gången. Vi red bara i tjugo minuter var, och i skritt och trav. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men de lovade att på fredag skulle det bli en "riktig" ridlektion så vi får hoppas att det blir bättre...

 

Red, som rubriken säger, en häst som heter Tanja. Man var två stycken på en häst, inte samtidigt dock. Jag red 2a. Tjejen som red innan mig sa att Tanja var hård i munnen och seg, auch. Myket förväntningar man fick då. Men när jag känt på hästen i skritt och trav visste jag inte om jag höll med henne. Hon var ju inte den som gick i form för ingenting i alla fall om man säger så, men jag försökte arbeta längst fyrkantspåret, gärna lite innanför, mest bara se till att hon var helt rak i hela kroppen då hon gärna gick och var lite böjd åt vänster. Var noga med hörnpasseringarna och körde lite andra knep man lärt sig på ridskoletiden för att ta tillvara på så mycket man kan av det man gör så att säga. Även många halvhalter, känna att hon lyssnade både framåt och bakåt. Tillslut kunde jag känna att hon blev lite mjukare och inte lika framtung. Men längre än så hann man inte på en helt ny häst på 20 minuter. 

 

Men lite peppad blir man ju till fredag. Vi skulle troligtvis ha samma hästar då, och jag lever på att jag hade kunnat få en häst som jag verkligen inte hade fungerat med. Vet att jag kommer att få rida hästar som jag tycker mindre om också, men det kanske inte skulle vara så kul att börja med det. Tanja kanske inte var exakt min typ av häst men det känns som om jag kan göra någonting med henne lixom. 

 

Bild lånade från skolans hemsida, www.jallagymnasiet.se

en bild på tanja ;)

Ja, ni läste säkert mitt nervutbrott om ridningen på skolan imorgon, så jag behöver inte tråka ut er så mycket. Jag ska bara säga att jag fortfarande är nervös. Och nu är klockan tio och jag kanske borde, jag vet inte, packa ner någonting i någon random väska så att jag känner mig mer förberedd? 

 

Fick höra idag att det inte kommer att vara så invecklat imorgon. Vi kommer visserligen att ha heldag i stallet, men det kommer mest att vara "så här gör vi här", och sedan en prova-på-ridning. Alltså skritt, trav och galopp så att de vet att alla kan just skritta, trava och galoppera i princip... Vet inte om jag tycker att det är skönt eller inte att de inte kommer att kräva så mycket. Och jag inser att jag inte kan vara den enda som är nervös... Men på fredag ska det vara "riktig" ridning. Alltså... på riktigt... ? 

 

Egentligen vet jag inte hur det kan bli mer på riktigt. Vad då, rider vi bara på låtsas imorgon? Käpphästar? (Tänker på Havrepappa nu... Eller jag vet inte, det kanske var på riktigt?) Rider man inte på riktigt om man sitter på hästen och rider? Är man seriös så är det väl på riktigt? Om skritt, trav och galopp inte är på riktigt, ska man tölta eller passa då eller? Hur många gångarter finns det utöver skritt, trav och galopp? 

Nej gud nu driver jag med er. Jag är för trött för det här... 

 

 

Japp, nu ska jag tråka er med sådant igen! :) 

På fredag ska jag tillbaka till Aspnäs. Har saknat den lilla gården. Undra om kossorna är kvar? 

Det är i alla fall återsamlingsläger för förra årets konfirmander. Jag är ju konfaledare så jag hänger med som ett plåster. Nej usch vad eckligt... 

 

Lägret håller på tills mitt på dagen på söndagen. Då åker alla i samma bil (okej nej i flera bilar i omgångar) till Våla kyrka där det är som en introduktionsgudstjänst grej för de nya konfirmanderna som börjar nu. Alltså så är det en gudstjänst där alla gamla konfirmander säger hej, kanske läser upp en text eller sjunger en låt. Sedan samlas man i församlingshemmet efteråt och fikar och har en genomgång med de nya konfirmanderna snabbt om hur det kommer att se ut. Spännande spännande :) Min lillesyrra är en ny konfirmand förresten. Undra hur det här kommer att gå ;) 

 

peppad för läger! :) 

I alla fall för en dag.

Sten är min mobil, för er som inte har läst min blogg så länge. Jag hade honom på bussen till centralstationen, och även när jag kollade klockan när jag väl var där och väntade på Jällabussen. Men när jag kom fram till skolan och skulle kolla klockan (det enda man kan göra med honom i princip) så var han inte där. Oups...

Aja, livet går vidare och det är inte så många som vill ha en stenmobil, så han dyker alltid upp tillslut. 

 

Problemet var ju bara att när jag skulle åka hem så somnade jag på bussen. Inget ovanligt, man kan inte åka i nästan en timme utan att somna någon sekund. Men min hjärna är inställd på att alltid vakna någon hållplats innan jag ska av. Ingen aning om hur det fungerar, men jag kan alltid lita på att när bussen är framme är jag vaken. Men just idag av alla dagar vaknade jag inte förrän fyra hållplatser efter, inne i själva Månkarbo. Utan mobil. Bara att traska. 7 km hem. Själva sträckan är det inget problem med, brukar alltid t.ex. cykla in till "stan", dvs Månkarbo. Tex handla på Ica eller någonting. Men grejen var att det är en väg till Månkarbo och en annan väg till Nolmyra vsk, där busshållplatsen är. Så fick välja, antingen gå ca 4 km till bussen för att se om pappa väntade på mig där, men det var inte säkert eftersom han inte visste exakt när jag skulle komma, och sedan 5 km hem om han inte var där, eller bara 7 km direkt hem. Valde direkt hem. Den vägen är mycket roligare att gå ;) 

 

När jag kom hem visade det sig att pappa hade stått och väntat. Oups igen... Och att busschauffören på Jällabussen hade ringt och sagt att han hade hittat min mobil och ringt hem från numret i mobilen. Sa ju att Sten alltid dyker upp. Som en stalker. Man kan inte bli av med han... Så jag ska hämta honom på Jällabussen imorgon. 

 

Vad ska man säga? Alltså till busschauffören? Hey, du har min mobil!? Han vet ju inte vem jag är och jag vet bara att det borde vara han som sitter bakom ratten... Pinigt... 

 

ful bild på sten på min förra skola. Lite charmig är han i alla fall ;) 

 

Glada nyheter :) ; Även Sacke har verkligen förbättrats med sin hälta. Nu verkar det bara vara en tidsfråga innan han är helt bra, och det borde inte vara mer än några dagar om det fortsätter så här. Tummen upp :) 

 

Arbetade Bambi lös på banan idag. Började löst, lite lätt, att hon skulle följa efter mig. Trava när jag sprang, stanna när jag stannade osv. Sedan stod hindrena kvar efter att Nygård hoppade så la först ner ett räcke på marken och vi gick över det och sedan höjde jag det till ca 50 cm och så fick hon hoppa det löst. Jag sprang före och hon kom efter. Haha glader ponny ;) Smet ju förbi några gånger men det var ju första gången hon gjorde det här helt löst utan linor/upphöjda bommar på sidorna som när vi löshoppar, så riktigt duktig var hon! 

 

Ja så det var mest lite spontant det vi kom på medan vi höll på idag. Avslutade även med lite att hon ska gå på en volt runt och sedan byta håll när jag ber henne. Körde bara i skritt och hon var så söt när hon tänkte så det knakade på vad jag kunde mena, och så blev hon jätteglad när hon fattade och vände glatt på en femöring. Sötenos :) 

 

Foton från idag;

Hah, hur gammal man än är får man aldrig nog av mulbilder ;) 

Några (någon ;) ) frågade hur Elaine såg ut och vem det var, förut när jag red henne. Gick igenom kommentarerna och såg det nu. Sorry! Men bättre sent än aldrig ;) 

---

Munsboro Elaine

*1995

okänd härstamning. 

 

Elaine är en brun C-ponny, född -95. Hon ägs av min granne, Nygård. Nygård har tävlat henne upp till LB hoppning och LB (?) dressyr. De har haft lite bakslag också, bland annat en kotledsinflammation, men som de tog sig igenom och nu är de på väg upp igen :) 

Bilder; 

haha jätteful bild som jag tog på "dimdagen" samtidigt som jag höll en halvt otålig Bambi i grimskaft, men har inte så många andra bilder på Elaine. ;) 

Tänkte lägga upp bilderna när de blivit redigerade, men hah, det orkade jag inte (alltså redigera), så det stod mellan nu men oredigerade eller någon framtid där jag orkade redigera dem men jag skulle säkert glömma bort det... så ja, nu lät bättre. Så här kommer de; 

Älskar dimma :) 

Idag ska jag till hestarna, inget ovanligt ;) Tänkte köra en snabb uppdatering; 

Bonnie - fortfarande halt. Men det har minskat otroligt mycket. Hon är inte helt 100 än men hon är på väg. Happyface :)

Sacke - som om det inte räcker så har han också blivit halt. Nu när Bonnie börjar bli bra, så bah näe! Det är därför det inte har blivit några "dagens ridpass", för att det inte har vart några dagens ridpass. 

Bambi - Det går bra det går bra! Hårt att säga det, men det har blivit mer tid för henne pga Bonnie och Sacke, och hon visar verkligen att hon förtjänar det! Stackarn har fått bli lite prio 2 (eller 3) på senaste tiden, någonting hon inte förtjänar och jag ska försöka skärpa mig. 

Tia - Ja, det går bra det går bra här också :) Även hon har haft lite sommarvila och håller på att få tillbaka formen för fullt och hon ger gladeligen allt hon har. Man kan alltid lita på fina, goa Tia :) 

 

Hah, nej nu var jag töntig... uff jag ryser, så får det inte bli... ;) 

snart kommer resten av dimbilderna :) 

När jag ändå är i lite av ett flyt med inläggen så tänkte jag skriva lite snabbt om Taize.

 

Taize är namnet på en by på Frankrikes lantbyggd. Där finns det många vinodlingar, otroligt vacker utsikt och väldigt fina hus i en sådan där gammaldags, beige stil som man aldrig kan få nog av. 

Men när jag pratar om Taize så menar jag inte hela byn. Jag menar ett kloster i Taize. Det här klostret tar, året runt, emot besökare från hela världen att bo här, ensam eller i grupp. Det vanligaste är att man är där i en vecka. Men det finns även människor som kommer dit från hela världen för att bo där i en månad, ett halvår, ett år? 

 

Vi kom dit som en grupp. Q-gruppen samt fyra vuxna ledare satte oss, klockan halv fem på morgonen, i en buss och åkte i 34 timmar ner till Frankrike. Någonting som jag aldrig kommer att ångra! 

Under den här veckan fick vi vara med om så mycket. Vi bodde i stora tält, duschade i äckliga dushar, åt röror där man knappt såg vad det var i, stod i matköer som var längre än vi någonsin trott var möjligt för att få en klump av den här röran och svettades som grisar. Men å andra sidan så fick vi även så många nya vänner, starkare band emellan oss än någonsin förut, och maten och värmen vande man sig vid tillräckligt fort ;) 

 

Så här kommer några (många) random bilder från resan; 

 

 

vi avslutade resan med ett besök på McDonalds i Tyskland på hemresan. Much uppskattat, kanske inte väl tillbaka i bussen dock, mycket luftföroreningar, if you know what I mean... ;) 

 

En sak som jag har sett på flera bloggar är åsiktsinlägg om vad som gör någon en duktig ryttare. Och vem det är som är duktigast, ryttaren som med sin femhundratusenponny tävlar SM eller ryttaren som med sin tiotusenponny hoppar LD? Tänkte dela med mig av mina åsikter enligt det här.

 

Ja, vad är det som gör någon till en duktig ryttare? Personligen tycker jag, och det kanske låter lite klyshigt, men det är den som sätter hästen först. Den som värderar sitt förhållande med sin häst mer värt än en SM-seger. Sedan kommer ju de sakerna som mjuka händer osv, men det är bara som påbyggning. Man måste ha en stark grund först, och om man inte sätter sin häst först så kan man lika gärna bygga på papper, det är inget värt. 

 

Så då kanske ni kan se vad jag kommer att skriva på den andra delen. Vem är duktigast? Den med 500 000 ponnyn och SMseger, eller den med 10 000 ponnyn och LDseger? 

Det beror helt på. Är ryttaren en sådan som uppskattar sin häst, tar väl hand om den och värdesätter den högt, eller är h*n en sådan som köper en ponny dyrt, tävlar, och sedan när man nått gränsen för ponnyn så säljer man den utan att tänka och skaffar en ny som kan hoppa lite högre eller har lite mer flyt i sina galoppombyten? 

Är h*n en sådan som argt rycker ponnyn i munnen eller sparkar den i sidorna efter en misslyckad tävling, eller är h*n en sådan som kanske suckar en gång, med som sedan klappar om ponnyn, ger den en morot för att den faktiskt är där och vill, och tänker på hur långt de har kommit tillsammans? 

 

Är ryttaren en av de första exemplet, som rycker och sliter och ryter och köper dyrare ponny utan att tänka på sin gamla, så spelar det ingen roll på vilken nivå den tävlar. MSV eller inte, ryttaren har inget på hästen att göra och borde gå därifrån och komma tillbaka när denne kan inse vilken fin ponny den har. 

Men är ryttaren en av de andra exemplet, som älskar sin ponny mer än allting annat och som aldrig frivilligt skulle skiljas från sin ponny och bäste vän, då spelar det inte heller någon roll på vilken nivå man tävlar. MSV eller 30 cm på en klubbtävling. Det är den här ryttaren som är duktig, som borde höjas till skyarna och som det verkligen borde finnas fler av i ridsporten! 

 

 

 

 

På tisdag är det ridning på skolan. För första gången. 

 

Eller inte första gången. Ungefär i mitten av förra terminen så var jag på Jälla på en prova på dag. Där fick man gå runt i stallarna, hälsa på hästarna, rykta unghästar och hälsa på föl samt träffa ridlärarna. Dagen avslutades med att man fick rida en halvtimme samt testa på att longera eller tömköra en häst. Jag red en häst som hette Skywalker, kallades för Skyan tydligen. 

 

Hästen var jättetrevlig, men o herre vad INTE bra det gick! Är ju van vid Sacke, pigg, framåt och väldigt wihoo! samt en ponny. Skyan var mycket större, lite segare och så mycket mer att rida ihop. Någonting jag inte kunde få att fungera på bara en halvtimme. Särskilt eftersom jag inte ridit storhäst på... Typ aldrig? 

 

Japp, det stämmer. Jag testade rida en storhäst en gång på en lektion när jag var mindre på Skrefsta. Gick inte bra. Sedan dess har jag bara ridit Bonnie några gånger för kanske ett år sedan, men det var lufsa ute och hon är också väldigt pigg och mer upp i luften än nere på marken så jag kom aldrig till det att jag behövde rida ihop henne, det var mer att jag skulle få henne att ha alla fyra benen på marken. Och efter det har hon vart skadad på olika sätt lite hela tiden, så det blev aldrig mer än promenader. 

 

Så nu står jag här och ska rida storhäst igen. Kan ju inte säga att jag har bra minnen från det, och just nu känns det som om det är världens klyfta mellan storhäst och ponny. Som ett helt nytt sätt att rida, och jag kunde inte vara mer nervös! Särskilt när läraren står på marken och kollar och bedömmer och lägger upp grupper för hela terminen, efter hur det går på den lektionen. Samt alla klasskompisar som har ridit sina maffiga storhästar i 1.50 hoppning i flera år. (okej kanske inte men det är så det känns...). Har jag sagt att jag är apanervös?!! Jag vill inte gå igenom pinsamheten när alla glodde när jag totalt gjorde bort mig helt på skyan den där gången. Ville bara sjunka igenom marken och vara där tills jag ruttnade bort... 

 

En grej om jag hade fått vara ensam. Om jag hade fått några minuter att bara kunna känna igenom hästen och få en plan i huvudet på vad jag skulle göra och känna mig lite mer säker. Kunnat slappna av mer i sadeln innan jag behövde bevisa mig själv. Men nu är det bara upp och hoppa och rid, medan halva skolan glor. Framför alla som under flera år har sett exakt vad hästen kan och hur fint den kan gå med rätt ryttare... Som sitter och fnittrar på läktaren om man gör minsta lilla fel. Ridskoletiden all over again! 

 

å om jag bara kunde få ta med mig någon av mina hästar. Vem som helst. Som de aldrig har sett men som jag känner som handen i handsken (typ ;) ). Ingen press. Fy fan vad skönt det skulle vara! 

 

Men nej, nu finns det inget jag kan göra åt det. Så nu kör vi! Peppar peppar ta i trä att jag inte ramlar av bara så ska det nog gå bra ;)